Det går bra, han trivs och lyser upp om man nämner framförallt en av dagisfröknarna vid namn och han pratar väldigt mycket hemma om en viss dagisflicka som förstås går på samma avdelning som honom. Som han skiner upp, ler och skrattar när han säger hennes namn så kan man tro att det är hans förs... förlåt Jenny, ANDRA kärlek. Jag vaknade av att han skrek MIN!! från sitt rum en natt, det gick några sekunder varefter han sa flickans namn följt av ett nöjt Mmmm, och sen somnade han om.
Som förälder kan det aldrig vara lätt att lämna sitt barn i någon annans händer, vid något tillfälle har vi känt båda två att det inte känns bra p.g.a. dålig koll och någon enstaka incident.
Men det är ett dagis med ungar överallt, det är klart att det inte är samma sak som att vara hemma med mamma och pappa. Så länge det fungerar överlag. Så vi håller tummarna för att vi inte hittar en ensam, gråtande son i skogen när vi kommer till dagis i fortsättningen, förhoppningsvis med en lägesrapport när han har rivsår spritt i hela ansiktet också.
För att barn bråkar eller slår sig får man räkna med, men då bör det finnas någon som ser eller hör det... eller kräver jag för mycket av förskolan då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar